Ingemars reseberättelse
Smaka på följande: Sienna, Florens, Montalcino, Pisa, Poggibonsi, Grosseto, Städer och byar i Toscana.
Kan man bli annat än förälskad?.
Kan man bli annat än inspirerad när de toscanska gröna kullarna påminner om spenatbollar och de mörka cypresserna sticker upp som gröna sparrisar.
Jag har alltså tillbringat en vecka i Toscana och jag är pånyttfödd. Dofter, smaker och färger man möts av för att man fylls av något ursprungligt. Och det känns verkligen att det var här det började.
Jag möttes av ett soligt och vänligt Florens som var vår första anhalt. Då jag inte har varit i Toscana tidigare så går man om kring med stora ögon och öppen mun, för vart man än vänder sig så stöter man på en mångfald av konst, konsthantverk och arkitektur. Och ett lands gastronomi är i mångt och mycket förknippat med dess historiska händelser och man förstår att här råder ett naturligt enkelt och traditionellt kök. Och det skulle jag få komma att uppleva.
Efter alla praktiska detaljer som att hyra bil, hitta ut ur florens o.s.v. påbörjades resan ner mot La Gavina som var vår bas under veckan. Vi åkte genom bördiga dalar och kullar och åt vår första lunch på en Trattoria i en liten medeltida by - maten var lantligt rustik och började med en antipasto bestående av små ljuvliga rätter. För att inte knäcka oss helt i början blev avslutningen en pasta med mycket färsk grön sparris och Parmesan - enkelt och gott.
La Gavina är en liten gård från 1300-talet, som ligger cikra 10 minuter från Sienna. Och jag kan verkligen rekommendera denna form av boende, så kallad agriturism. Värdparet Sergio och Lorena var varma, älskvärda och generösa människor som man aldrig möter på ett hotell. Det var en lisa för själen att vakna av fågelkvitter, hönskackel och en doft av nykokt kaffe. Till kaffet ett nybakat bröd, tunna skivor parmaskinka och grova bitar pecorinoost.
Allt som serverades kom från den egna gården. Nu åt vi bara där en kväll, men ack så minnesvärd. Middagen bestod av: Crostini med ankleverpastej, en liten toast med mjäll och smakrik anklever. Sedan en pasta med chili och mycket färks parmesan - Italienskt rustikt. Sedan kom restan av ankan: en ragu med apelsin och salvia, till detta en spröd grön sallat, vad mer behövs? Avslutnignen, en ljuvlig kaka med honung och nötter, en så kallad Panforte di Siena nersköljd med en egenproducerad citronlikör.
Denna resan bestod inte bara av lantliv och egna exkursioner, utan jag hade ett mycket arbetsamt och noga utformat program att följa utarbetat av Akademins sekreterare Alf Carlsson
Måndagen började med ett besök hos Tenuta del Terriccio. Det är ett 1700 hektar stort område som förutom vin producerad olivolja, olika sädesslag, har hästuppfödning, jakt mm. Allt ägt av Dr Rossi. Här är inte alls samma storslagna vinslott som i Frankrike, utan snarast spartanskt och tillstängt, som i en liten by med egen kyrka och bageri. Vi fick en tur runt omgivningarna av Penny, en engelska med stort vinintresse. Bl.a. experimenterade de med höga vinrankor c:a 1.5 meter, detta med anledning av att rådjuren äter upp druvorna. Nu hjälpte tydligen inte detta utan de har även bevakning hela dygnet av vakter som skrämmer bort rådjuren. Avslutningsvis fick vi prova den berömda Lupicaian som anses som italiens förnämsta Cabernet Sauvignon med lite inslag av Merlot, och det är faktiskt bara att buga och bocka, ett fantastiskt vin.
Nu skall jag inte beskriva varenda matställe vi åt på, men för att nämna ett som var höjdpunkten på resan: Enoteca Pinchiorri, numera 2 stjärnor i Guide Michelin.
Vilket underbart ställe. Ett mottagande och en miljö som var lysande, Där Annie Feolde tog emot oss med öppna armar och gav mig en minnesvärd kväll.
Vad år vi då ?
-Jo,
Nomero ona: Lätt halstrade pilgrimsmusslor och kronärtskocka med en puré på tomater till detta en balsamicovinäger - en ljuvlig kombination. Och kanske den bästa rätten smakmässigt.
Nomero due: En sallad så bläckfisk och sparris och till detta en krämig kaviarsås. Sparris lättgrillade, det smakade vår.
Numero tres: Lätt halstrad Red Mullet på en bädd av vårlök och basilika - där basilikan var den framhövande smaken. En perfekt hanterad fisk.
Numero quattro: Det mest spektakulära: en frikasse på tuppkam och hummer med ricotta och spenat. Vad kallar man det ? Surf and tupp istället för surf and turf. Tuppklammen påminde lite om svamp både i smak och konsistens.
Numero cinque: Här serverades smakmässigt en höjdare: Linssoppa med kalvbräss och gåslever - mina tre favoriter på en och samma tallrik - mums.
Numero ses: Lammedaljonger med friterad lök, lättstuvad mangold och mejramsås. En lätt besvikelse - köttet var genomstekt och vinet kom in långt efter maten.
Numero cette: Ostar från lokala gårdar. De italienska ligger inte långt efter de franska.
Numero otto: En bitterchokladrulle fylld med mörk mousse, till detta en passionsfruktsås - där satt den.
Numero novo: Sorbeter som avrundning
Numero deci: På't igen. Kakfat och jag tog faktiskt en bit tårta också.
Numero onze: Mätt.
När jag talade med Annie Feolde så undrade jag hur de köpte in sina varor, och då beklagade hon sig och berättade hur hon fick gå utomlands för att få riktigt bra råvaror. Men det mesta köptes på den lokala marknaden i Florens, Mercato centrale. Som vår saluhall, ungefär, alltså inte som vi som köper genom grossister. Och vilken marknad, ett utbud och mångfald utan dess like. Ett gytter av salustånd och serveringar. Här fanns allt, och bara här hade jag kunnat stanna i en vecka.
Samtidigt blir man lite förbannad att vi här hemma inte har samma möjligheter att kunna utnyttja mångfalden av råvaror. Nu menar jag inte att vi måste gå utomlands för att få tag på råvarorna, för det gör vi idag i alldeles för stor utsträckning, utan att vi måste stödja och få fram lokala odlare som finns i vår närhet. Sen tycker jag att man blir väldigt imponerad på hur bra och kunniga vi restauranger är här i Sverige. Nog för att man upplever kulinariska höjdpunkter i Italien, men ibland känns det lite för traditionellt. Inget fel i det, men för oss är smakupplevelserna egentligen inget nytt, medan vi här hemma däremot är mer öppna för nya matkulturer och det tror jag vi vinner på i längden.
Fördomen om italienska tjuvar fick vi bekräftat, men några vinkännare är de inte. Under bilsätet hade jag placerat två Lupicaior, min kamera plus lite annat. Bildörren var uppbruten, kameran borta, men vinflaskorna hade tjuvarna placerat uppe på bilsätet. Så därför blir det inga bilder från min resa utan jag får illustrera med några bilder ur Opt Art Magazine och Culinary Chronicle istället. Men de bilder och upplevelser som jag har i hjärtat och minnet kan ingen ta ifrån mig.
Mille Grazie snälla sponsorer och Akademiledamöter
Göteborg maj 1998
Ingemar Lyxell
|